Bortaboijn

2. Tappar mobilen

3. Hör mej själv sä....rop...skrika, lite så där lagomt på första ordet. För jag hinner ju, jaaa, självklart hinner jag. Jättelångt till golvet, har ju skor med klackar, klar jag hinner fånga den. Herregu' inga problem. När andra ordet börjar formas i min mun. Det är ett kort ord. Nämen, hinner jag? ... blir ljudet tunnare, men samtidigt högre. Kan jag låta så här högt? Skulle tro att sopraner har ungefär samma tonläge. Plötsligt är mobilen, inte alls så nära. Soprantonen blir högre, mobilen snurrar i en snygg volt. Jag blundar och avslutar meningen.

- Smöööret uuuuUUUP!!

Ibland har man tur 😉